Jag håller inte med om baksidestexten till Julia Ravanis Emmys teorem: Emmy Noether kan inte på något rimligt sätt sägas vara bortglömd. Bland fysiker är hon knappast det och bland bredare allmänhet har hon aldrig varit särdeles uppmärksammad. Hon var trots allt kvinna, tillika judisk, tillika verksam i Göttingen, mellankrigstidens främsta intellektuella center. I en miljö där det kan framstå som i princip alla de som lade grunden för den moderna fysiken verkade, stod hon ut, men knappast på ett sätt som då sågs som positivt.
Den sats titeln syftar på är en matematiskt abstraktion på en nivå som kräver ett par års universitetsstudier för att kunna hantera i sin egentliga form, men som ändå går att någorlunda begripa för lekmän. Den kopplar samman grundläggande begrepp som beskriver hur världen fungerar: hur ett förlopps oberoende av saker som position, tid och riktning direkt korresponderar med sådant som bevarandet av rörelsemängd, energi, rörelsemängdsmoment. Olika grundläggande mekaniska (som fysiker förstår ordet) begrepp visar sig genom teoremet stå i förbindelse med varandra på ett sätt som är långt ifrån självklart.
Ravanis bok får nog beskrivas som en typ av essä: den byggs upp kring Emmy Noethers liv, men är knappast någon biografi med den ganska bekymmerslösa inställningen till detaljer och sina fiktioner kring vad som egentligen hände (tydligt deklarerade som sådana i efterordet). Den ägnar likaså en hel del sidor åt fysiken och vetenskapshistorien, i synnerhet konsekvenserna av detta teorem, och glider då och då in på det rent personliga. Inget av detta är på något sätt ovälkommet eller dåligt så länge man inte förväntar sig något helt annat, som kanske ett av de idolporträtt av Starka Kvinnor som idag blivit något av en genre i sig.
Jag ska dock be om förlov att för en stund bli petimätrig och påpeka att ett av påståendena Ravanis gör kring Noether sats är fel: den elektriska laddningens bevarande kan inte med satsens hjälp fås att korrespondera med invarians under omkastning av laddningens tecken, då detta inte är någon kontinuerlig variabel och således faller utanför det satsen uttalar sig om. Jag skall också, nu när jag börjat, be om att få påpeka att beskrivningen av dubbelspaltexperimentet är i botten korrekt, men inte riktigt förmedlar det märkliga i att partiklar tycks kunna interferera med sig själva. I övrigt har jag inget att anmärka på fysiken, i synnerhet som den här typen av filosofiskt upplägget och en inriktning på en bredare publik kan producera betydligt värre tolkningar och dessutom vara mindre mindre läsvärda.
